Rapport

Rapport från Ibexexpeditionen 2011

Söndag 21 augusti
Olof ankommer till Bulle med rälsbussen från Palézieux: vackert väder, jag tar några bilder på Place des Alpes och startar Ibex-expeditionen kl. 15:30. Jag går söderut och följer Rue du Moléson till bron över La Trême, fortsätter och tar vänster på Route de la Ronclina. Vägen söderut stämmer inte riktigt med kartan men jag når byn Le Pâquier där jag sätter mig på ett café och tar en läsk i värmen. Jag fortsätter söderut och snart kan jag se staden Gruyères och borgen på sin kulle. Bakom reser sig bergen som vi ska ta oss över i morgon. Jag når Gruyères kl 17:00. Jag bor på La Fleur de Lys mitt på huvudtorget och äter middag på hotellets uteservering: rösti garnerat med ett stekt ägg och en liten schweizisk flagga. Tidigt i säng, i morgon börjar allvaret.

Torget i Gruyères, borgen, Dent de Broc, Sadeln (1669), Dent du Chamois, La fleur de Lys terrass längst till höger

Måndag 22 augusti
Agneta, Uffe och Åsa dyker upp vid 7-tiden på morgonen. De har sovit i Fribourg och tagit en tidig buss till Gruyères. Vi provianterar lite och sedan bär det av, förbi kyrkan och nedanför borgen i en båge ned mot floden Sarine och den gamla träbron Pont qui Branle. 699 meter över havet säger kartan. På andra sidan floden börjar Alperna och det med besked: brant uppför skog och betesängar till sadeln mellan de två bergsspetsarna Dent de Broc och Dent du Chamois; 1669 m ligger sadeln på enlig kartan och på bara 2,5 km vågrätt avstånd från bron. Vid 11.30 når vi äntligen passet och jag och Agneta sätter oss helt utpumpade för att äta lunch. Uffe och Åsa har dock energi kvar för en snabb toppbestigning av Dent de Broc, 1829 m. När vi kommer ned på den andra sidan av bergsryggen, i Motélon-dalen, visar sig värdshuset La Pinte du Pralet, där vi sett fram emot att förfriska oss, vara stängt. -Toujours fermé les lundis (alltid stängt på måndagar), säger en gammal dam som tittar ut genom ett fönster. Vi får ta av våra egna resurser och dricksvatten från en springbrunn finns det i alla fall. Det är en strålande varm eftermiddag och temperaturen verkar bara stiga, så vi bestämmer oss för att avstå en passbestigning till – passet ovanför Vi Chalet – utan gå direkt ned i Jogne-dalen, till byn Charmey. Vi handlar förnödenheter för den fortsatta vandringen och bestämmer oss för att ta bussen de sista kilometrarna till vårt etappmål i byn Im Fang. Det var nog tur för när vi anländer öppnar sig himlen och regnet vräker ned. Vi tar in på värdshuset Hochmatt, som för övrigt också är stängt på måndagar – man har gjort ett undantag för oss. Värdinnan frågar oss om vi möjligen skulle kunna nöja oss med ostfondue till middag! Det gör vi så gärna, fonduen äts på restaurangens lilla uteveranda (under tak) till ett spektakulärt regn- och åskoväder.


Agneta, Åsa och Uffe vid Pinte du Pralet – ”Lundi fermé” står det på tavlan ovanför Uffes huvud!

Tisdag 23 augusti
En vacker morgon i im Fang, vi startar uppför den lilla bilvägen söderut, från vägkorsningen precis vid hotellet, på väg mot Chalet du Soldat (/Régiment). Det är 800 höjdmeter innan vi får äta lunch men på vägen går det långsamt uppför utan större möda. Vi följer ån Klein-Montbach uppåt och så småningom planar vägen ut. Vi lämnar vägen och följer leden över betesängarna upp till hyttan, lite jobbigare mot slutet. Men efter en god lunch i solen är vi redo för den sista stigningen, till Wolfs Ort-passet, 1921 m. Leden för långsamt uppåt under Gastlosenkedjans lodräta kalkväggar. Strax före passet blir det brant och man får ta stöd lite med händerna. Plötsligt kommer man upp och kan se ut över Berner Oberland på andra sidan. Återigen har Uffe och Åsa energi för en liten topptur: Wandflue, 2132 m. Olof och Agneta väntar den dryga halvtimme det tar och njuter av utsikten och en flyguppvisning av ett dubbelvingat plan från början av 1900-talet, en underbar blandning av Sound of Music och Out of Africa! Vi kommer fram till Grubenberghyttan vid 17-tiden. Hyttan är obemannad på veckodagarna men vi har mat med oss och tillagar en härlig middag med spaghetti och tomatsås, därtill vin från hyttans skafferi. Betalningen för övernattning och vin deponeras kontant i ett skrin på väggen. Vi somnar till ljudet av klingande koskällor.


Grubenberghütte, 24 augusti kl. 07:50; utsikt söderut

Onsdag 24 augusti
Morgon på Grubenberghütte: frukost på terrassen framför stugan med utsikt över berg och dalar och ängar med betande kor; en härlig början på dagen. Det blir en ganska vilsam dag även om det är långt till Lauenen, dagens etappmål. Det är inga stora stigningar, 200 meter som mest, och nedåt kommer vi att ta linbanan. Först går vi ned till vägen, vid Mittelberg, sedan upp för den lilla bilvägen till Hinderi Schneit och fortsatt längs leden mot Rellerligrat. Stigen över Hugeligrat till Rellerligrat är rena söndagspromenaden och vi möter andra vandrare, de flesta utan packning ute på promenad bara; de har tagit linbanan upp och gör små dagsturer. Vid Rellerligrat finns en stor restaurang och uteservering med utsikt över Gstaad och bort mot Wildhorn och många andra av Berner Oberlands berg. Många turister, som bor i Gstaad eller Saanen nere i dalen. Vi unnar oss kaffe och stora delikata Apfelstrudel. Sedan tar vi äggliften ned till Schönried (väldigt dyrt men det spar en hel del tid). Genom ängar, kohagar och förbi gårdar, hus och små vägar till Gstaad. Vi sätter oss på ett café på huvudgatan för att insupa jetset-atmosfären. Åsa och Agneta går och handlar lunch-proviant, som vi äter på en liten rastplats på leden strax utanför Gstaad. Leden till Lauenen följer ån, nästan helt platt, men det är ganska långt. Väl framme i Lauenen tar vi in på Hotel Wildhorn, ett gammalt traditionellt hotell som nyligen har tagits över av ett schweiziskt kändispar: Hans Schenker och Isabelle von Siebenthal – stora tv-såpa-celebriteter får vi reda på så småningom. Bland middagsgästerna brukar de räkna in Roman Polanski bland annat (som håller sig undan från den amerikanska rättvisan i Gstaad). Under middagen i hotellets restaurang får vi uppleva ännu ett fantastiskt oväder, den här gången med hagel, bland de kraftigaste hagelnedfall som vi någonsin har sett.


Hotel Wildhorn i Lauenen drivs av ett celebert schweiziskt skådespelarpar

Torsdag 25 augusti
Vi lämnar Hotel Wildhorn och Lauenen vid 9-tiden på morgonen och fortsätter söderut mot Lauenen-sjön. Vi har en god 7-8 timmars dagsetapp framför oss. Vid busshållplatsen och parkeringen vid sjön tappar vi orienteringen lite och det tar en stund innan vi hittar rätt led. Vi ska upp till Chüetungel men detta ställe stavas på flera olika sätt vilket förvirrar oss. När vi väl kommer igång uppför berget blir vi varse att det är slut med vilodagarna: 400 höjdmeter snabb stigning, men det är vackert och uppe vid krönet hittar vi ett härligt ställe att rasta, vid en fors. Vid punkt 1899 kan man välja två vägar; den högra tar stigningen till 2317 m på skrå och man varnar för brant och slipprig stig; vi väljer den vänstra stigen, som leder till Tungel-passet, varifrån man tar stigningen i ett svep uppför en brant bergssida men på stadigare stig. Leden går i sick-sack uppför branten och på ett ställe är det lite utsatt. Just där blir vi omsprungna, på utsidan (!), av en snabb gångare, som senare visar sig vara hyttvärden på Wildhornhütte, Willy Romang. 16:30 når vi slutligen Wildhornhyttan.


På väg mot Wildhornhütte; mitt i bilden Iffigsee, 2065 m; stigen på höger sida leder till hyttan; till vänster om sjön leder Iffig-dalen ned till Iffigenalp, 500 höjdmeter längre ned

Fredag 26 augusti
Under natten hör vi hur det blåser upp utanför hyttan och på morgonen blåser det ordentligt. Vi startar i alla fall vid 9-tiden. Planen är att fortsätta uppåt, uppför den stora moränen i dalslutet och under Tungelglaciären till Schnidejoch, 2756 m, sedan ned igen och över Rawilpasset vidare till Wildstrubelhütte, en högt belägen hytta, 2791 m, där vi sedan har inplanerat en extradag – för att slappa eller göra små dags-/toppturer i omgivningarna. Hunna bara något hundratal höjdmeter från Wildhornhütte förstår vi att planen inte går att genomföra. Vinden är så stark att vi inte kan stå upprätt, det finns ingen möjlighet att vi skulle kunna ta oss upp ytterligare ett par hundra höjdmeter i svårgången och kanske mycket brant terräng till Schnidejoch. Vi ”snur” – vänder om ned till hyttan igen. Eftersom vi inte kommer att hinna till Wildstrubelhütte idag, ber vi hyttvärden Willy att ringaoch boka av vår reservation där. I stället bokar vi in oss på värdshuset Iffigenalp, långt nere i dalen. Vi får ta vår ”vilodag” idag och starta från Iffigenalp i morgon. Det blir en del höjd att ta igen bara: Iffigenalp ligger 700 meter längre ned än där vi står. Vi tar gott om tid på oss och släntrar ned till Iffigenalp på 4-5 timmar.

Lördag 27 augusti
Väderutsikterna för lördagen är tveksamma men på morgonen ser det fint ut när solen börjar belysa bergskammarna och topparna ovanför Iffigenalp. Rakt söderut reser sig en närmare 500 meter hög bergvägg. Det är där vi ska ta oss upp för att sedan fortsätta mot Wildstrubelhütte som ligger ytterligare 700 höjdmeter uppåt. Den avskräckande branten visar sig bjuda på en fantastisk vandring i sick-sack uppåt på en bra stig. Lite exponerat blir det bara på ett par ställen och där finns det vajrar eller kedjor att hålla sig i (mest som psykologiskt stöd). När vi når krönet av bergväggen börjar vädret snabbt att försämras. Efter ytterligare tio minuter börjar det snöa. Sikten blir allt sämre och vi inser att Wildstrubelhütte, som fortfarande ligger mer än 500 höjdmeter uppåt, kanske ligger utanför räckhåll; man ser ingenting åt det hållet och snön kommer kanske att lägga sig på marken på högre höjd. Vi beslutar att ta av åt sydväst i stället och följa leden mot Rawilpasset, som vi alltså kommer att passera åt motsatt håll mot hur vi hade tänkt att gå dagen innan. Rawilpasset ligger mer än 300 meter lägre än Wildstrubelhyttan. Vi når passet och fortsätter nedåt åt sydväst med sikte på Lac de Tzeuzier, en vattendamm där det finns en restaurang och en busshållplats. Vid 15-tiden når vi dammen och den lilla trevliga Lourantse-serveringen vid dammens nordväst-ände. Vi får hjälp att leta efter någonstans att sova till natten och efter några telefonsamtal är saken ordnad. Till fots och med buss når vi några timmar senare byn Saint Romain, på nordsidan av den stora Rhône-dalen. Vi hyr för en billig penning ett helt nyrenoverat gammalt hus mitt i byn. Vi gör en härlig middag med spaghetti och andra ingredienser som vi får ta fritt ur husets skafferi, plus en flaska vin som vi inhandlar på bybaren.


Lac de Tseuzier mot sydost. Längst till höger värdshuset Lourantse. I bakgrunden skymtar Rhône-dalen.

Söndag 28 augusti
Saint Romain ligger på nordsidan av den stora Rhônedalen, nära Anzère, mittemot ingången till Val d’Hérens. Vi är ungefär en mil ur kurs och startar på morgonen med buss till Crans-Montana. Nu är vi i fas igen och kommer att nå staden Leuk till kvällen, enligt ursprungsplanen. Vi promenerar igenom den stora semesterorten Crans-Montana, som är full av liv: männsikor, affärer, restauranger, bilar och bussar. Sedan håller vi oss på 1500 meters-nivån och följer vandringsleden mot Aminona. Vi blickar ut över Rhônedalen. Floden och staden Sierre ligger 1000 m längre ned. Där bakom reser sig Anniviers-dalens fyratusenmeterstoppar: Bishorn, Weisshorn, Zinalrothorn, Obergabelhorn, Dent Blanche. I Aminona skiljs vi från Uffe, som går tillbaka och tar bergbanan från Crans-Montana till Sierre för vidare befordran med tåg till Zürich och flyget hem. Hans Ibex-vecka är slut men Agneta och Åsa ska fortsätta en vecka till och för Olof har turen bara börjat! Från Aminona är det inte så lätt att hitta en bra väg vidare. Vi väljer stigen som går brant nedåt mot sydost. Det blir en kraftig nedstigning på c:a 500 höjdmeter på en mycket brant och ostadig stig: den består mest av småsten och grus som glider nedåt under fötterna. Till slut når vi i alla fall Bisse Neuf, på c:a 1000 m. En bisse är en bevattningskanal som bönderna har konstruerat för att leda vattnet från åarna till sina odlingar. Rhônedalen är känd för sitt soliga och torra klimat och särskilt den här, norra, sidan av dalen, med sina branta sydsluttningar, ger ett väldigt torrt och kargt intryck, man tror nästan att man är vid Medelhavet. Mycket riktigt är sluttningarna fulla av vinodlingar. Vi följer det friska, forsande vattnet i Bisse Neuf sakta uppströms på en lättgången stig. Strax efter gården La Proprija tar vi till höger, på 1000 meters-nivån, vi följer fortfarande en bisse, fast nu passerar vi den fransk-tyska språkgränsen, och vid punkt 1030 tar vi stigen nedåt åt höger för att avverka de sista höjdmetrarna ned mot vinodlingarna runt Salgesch. Nu väljer vi att följa ”vinvägen” på 800 meters-nivån österut. Så småningom går vi vilse bland vinodlingarna men vi håller kursen österut och når så småningom nästa by, Varen. Efter en vätskepaus i Varen avverkar vi den sista biten, på asfaltsväg genom vinodlingarna, ned mot floden och når sent på eftermiddagen vårt etappmål Leuk, som är en liten stad med medeltida prägel.


Crans-Montana med utblick mot Valaisalperna: till vänster Bishorn och Weisshorn, till höger Zinalrothorn och Moming-glaciären

Måndag 29 augusti
Det fina vädret fortsätter, på morgonen lämnar vi Leuk utan att göra oss någon större brådska, vi räknar med 5-6 timmar för att nå nästa etappmål, Gruben i Turtmann-dalen. Först går vi ned och korsar floden vid Susten, precis nedanför Leuk. Därifrån går vi söderut och letar oss fram till stigen mot Unterems. Vi följer återigen en bisse, fast här i tyska Valais, Wallis, heter det ”Suone”. Vi når Unterems och sätter oss och väntar på linbanan upp till Oberems. Vi tilltalas plötsligt av en röst i en högtalare som instruerar oss om hur vi ska stiga på linbanekabinen när den kommer. Det finns ingen förare utan den sköts av en man uppe vid bergssationen i Oberems, han ser oss också via en kamera. Från Oberems vandrar vi ett par timmar på bilvägen genom Turtmanntal fram till Gruben. Turtmanntal är enslig och vacker; den enda större byn är Gruben och den består bara av ett hotell, några hus och ett litet kapell. Hoteller heter Schwarzhorn och det är där vi ska bo. Det är ett skönt gammalt hotell, ganska enkelt och med sovsalar på de övre våningarna, där vi ska bo. Stämningen är avspänd men med mycket förväntan, de flesta gästerna är vandrare eller klättrare på väg mot olika mål, många följer den s.k. Monte-Rosa rundturen eller Chamonix-Zermatt (en sommarmotsvarighet till den berömda Haute-Route turen). De flesta ska starta tidigt nästa morgon, precis som vi.


Turtmanntal med vy söderut mot Bernalperna på andra sidan Rhônedalen

Tisdag 30 augusti
Vi startar kl 07:30. Det är många som startar samtidigt och ska gå samma väg som vi: upp över Augstbordpasset och ned till St.Niklaus i nästa dal, Mattertal. Stigen leder rakt österut och rakt uppför berget. Efter 3,5 timmar når vi Augstbordpasset, 2894 m, en stigning på drygt 1000 höjdmeter. Vi fortsätter nedåt och sedan på stigen som skråar uppåt åt höger. Så småningom rundar man berget på höger sida och når utsiktsplatsen vid Obri Läger. Utsikten är storartad: man ser hela Mattertal söderut, ända in till Monte Rosa-massivet. På vänster sida Mischabel-gruppen med sina glaciärer, till höger Weisshorn-massivet med Brunegghorns eleganta nordvägg närmast. Vi följer leden mot Jungu, som är bergsstation för en linbana ned till St.Niklaus. Med linbanan når vi St.Niklaus där vi bestämmer oss för att ta bussen upp till Grächen i stället för att gå. Det är varmt och vi är rädda att missa sista sittliften från Grächen upp till Hannigalp, där vi ska övernata. Kl. 16 når vi Grächen, där vi tar en välförtjänt fika med Apfelstrudel. En timme senare når vi med hjälp av en liten buss och sedan sittlift Bergrestaurant Hannigalp. Det är en stor servering men som har sovsalar en trappa upp. Vi får nycklarna av värdfolket och lämnas sedan ensmma i det stora huset. Middagen är förberedd och frukost finns i kylen,men vi får betjäna oss själva.


Weisshornmassivet från Obri Läger nära Augstbordpasset: till vänster Brunegghorn, 3833m, där bakom Weisshorn, 4506 m, i moln, och till höger Bishorn, 4153 m.

Onsdag 31 augusti
Dagens etapp är ganska lång men den har inga större stigningar, vi ska följa Saastals västra dalsida på 2000 meters höjd, med start från Hannigalp, 2121 m, och med en kort nedstigning på slutet till Saas Fee, 1803 m. I gryningen beundrar vi utsikten mot sydväst: Weisshorn, Brunegghorn och Bishorns snötoppar färgas rosa av den uppgående solen och längst i söder skymtar Matterhorns markanta obelisk. Vi startar klockan 9:00. Vandringen är lätt, på jämn och bra stig, men emellanåt blir det lite exponerat, branten till vänster om stigen är ibland nästan lodrätt, 800 meter ned mot dalbottnen och Saaser-ån. På andra sidan dalen reser sig mäktiga snöberg: Fletschhorn, Lagginhorn och Weissmies, alla runt 4000 m höga. På höger sida beundrar vi Balfrin-massivets glaciärer på bergssidan ovanför oss. Den här leden kallas för Balfrin-leden och är en del av bl a Monte Rosa-rundturen. Vi kommer överens om att det är en av de absoluta höjdpunkterna hittills. Klockan 18:00 når vi Saas-Fee.


Åsa tar en paus på Balfrin-leden ovaför Saastal. I bakgrunden till vänster Bietschhorn, 3934 m.

Torsdag 1 september
Det här blir vår första riktiga vilodag; vi blir turister i Saas-Fee: shopping, linbaneåkning och på kvällen middag på en stjärnrestaurang. Vi har ett par olika alternativ för morgondagen, det ena är en topptur på Weissmies, 4017 m, i så fall ska vi övernatta på Hohsaashyttan på 3000 m och sedan starta i gryningen. Det är en medelsvår glaciärtur, 1000 höjdmeter, c:a 3-4 timmar till toppen, man är tillbaka på hyttan till lunch. Vi har skickat ned klätterutrustning från Sverige till vårt hotell med posten. Vädret är emellertid tveksamt, alla 4000 meters-toppar runt Saas-Fee döljs av mörka moln, och prognosen för morgondagen är inte bättre. Eftersom vi måste bestämma oss idag blir beslutet att vi ställer in toppturen och i stället satsar på en tur på 1000 meter lägre nivå, som dessutom kommer att ta oss till nästa etappmål, Monte Moro-passet, redan i morgon, alltså en dag tidigare än planerat.


Om man inte tänker göra en riktig glaciär- och topptur i Saas-Fee, kan man roa sig med att ta ”Alpinmetron” upp till Mittel Allalin, 3454 m, och beundra Fee-glaciären och Allalinhorns (4027 m) nordsida. Man får dock trängas med många andra turister och sommarskidåkare.

Fredag 2 september
Under natten regnar det och på morgonen ligger molnen tunga över Saas-Fee och bergen runt omkring, med ett undantag: Weissmies syns klart och tydligt och himlen är klar åt det hållet. Vi skulle förmodligen ha hunnit göra toppturen under förmiddagen med goda siktförhållanden men det är ju för sent att ändra sig, så vi lämnar Saas-Fee med bussen och åker till nästa by söderut, Saas Almagell, för att starta vår planerade dagstur. Med hjälp av två sittliftar når vi upp en bit ovanför 2000-metersnivån och börjar vandra inåt Furggtälli, en karg, obebyggd dalgång som leder upp till Antronapasset på gränsen till Italien. Det tar oss nästan 5 timmar att nå passet c:a kl 14:00. Planen är att fortsätta en liten bit på den italienska sidan och sedan tillbaka in i Schweiz via passet Jazzilücke på 3081 m. Men sikten är dålig och leden mot Jazzilücke går längs en brant och exponerad bergvägg, det är inte ens en stig, men det finns ledmarkeringar. Vi tvekar och räknar ut att vi förmodligen inte kommer att hinna fram till Monte Moro-passet innan det blir mörkt. Lite snöpligt, men vi bestämmer oss för att ”snu” och gå tillbaka till Saas Almagell för att övernatta. Vi når byn vid 18-tiden och hittar ett trevligt Gasthaus med god mat och sköna sängar.


Utsikt från Antronapasset (2838 m) österut mot Italien: Lago di Cingino och Antronadalen

Lördag 3 september
Vi tar bussen från Saas Almagell upp till Mattmark-dammen som ligger 5 km söderut. Därifrån är det tre timmars vandring upp till Monte Moro-passet, som vi når vid lunchtid. Vi installerar oss på Obertohyttan, alldeles nedanför passet på den italienska sidan. Vädret är ostadigt och framåt kvällen börjar det regna. Vi har sällskap på hyttan av ett par andra mindre grupper. Det är säsongens sista dag på Oberto-hyttan, i morgon stänger de. Vi firar också vår sista kväll tillsammans, Agneta och Åsa är klara med sin Ibex-insats och ska återvända till Schweiz och sedan hem. Olof har en vecka kvar, genom Italien till Biella på Poslätten.


Olof, Åsa och Agneta firar sista kvällen tillsammans på Rifugio Oberto

Söndag 4 september
På morgonen öser regnet ner. Jag tar farväl av Agneta och Åsa, som vandrar iväg  mot Schweiz över de blöta och hala stenblocken. Själv tar jag linbanan ned till Macugnaga på den italienska sidan. Det är säsongens sista linbanefärd, vi är ett tiotal personer som lämnar Monte Moro-passet, sedan öppnas det inte igen förrän snön ligger djup i december. I Macugnaga letar jag mig ned till huvudtorget och hittar ett enkelt men bra hotell, Hotel Dufour. Resten av dagen är vilodag, den andra sedan turen startade för två veckor sedan. Regnet fortsätter hela dagen och kvällen.

Måndag 5 september
Jag lämnar hotellet klockan 6 på morgonen. Det är helt mörkt men det regnar inte längre. Utrustad med pannlampa letar jag mig ut ur byn, över ån på den lilla gångbron och nedströms längs med vattnet. Jag följer leden mot Lago delle Fate och Turlo-passet. Efter en halvtimme når jag den lilla sjön och under tiden har det ljusnat. Vädret har föbättrats avsevärt sedan igår. Leden följer nu den lilla Quarazzadalen söderut ända upp till passet, en stigning på hela 1400 meter. När den verkliga uppstigningen börjar visar det sig att stigen är stenlagd, det är en gammal militärled som byggts med stora jämna stenblock, från början av 1900-talet visar det sig senare. Även om vägen har förfallit under de hundra år som gått, är den lättgången med tanke på den stora stigningen. Jag når passet 12:15 och Pastorehyttan vid 15-tiden. Hyttan ligger ett par kilometer norr om Alagna, under Monte Rosas väldiga sydväggar. Det är en gammal fäbod-by med ett tiotal stenhus, som har renoverats och byggts om till vandrarhem.

Quarazzadalen från Bivacco Lanti, 2125 m. Dalen är mycket vattenrik, i mitten av bilden syns den lilla sjön Lago delle Fate.

Tisdag 6 september
Jag vaknar tidigt och hinner se hur solens första strålar lyser upp klipporna och glaciärerna på Monte Rosas sydväggar, ett magnifikt skådespel i rött, vitt och rosa. Avfärd kl 08:00 till Alagna. Jag tillbringar ett par timmar i Alagna, fikar, skriver på resebloggen och handlar lite. Det är bara några timmars vandring till nästa etappmål, mestadels på landsväg. Jag går till Riva Valdobbia i dalen på huvudvägen, som tur är är det bara ett par kilometer. Där börjar vägen in i Vogna-dalen, som jag följer ytterligare ett par kilometer fram till etappmålet Sant’Antonio. Jag kommer fram vid 14-tiden. Byn består av en kyrka, värdshuset (en gammal skolbyggnad) och några trähus i den typiska, traditionella s.k. Walser-stilen. Vi är en handfull gäster som övernattar och äter middag på värdshuset.


Monte Rosas sydost-sida reser sig helt nära inpå Rifugio Pastore

Onsdag 7 september
Klockan 07:00 startar jag på Ibex-turens sista rejäla, högalpina dagsetapp. Den innefattar två pass på c:a 2400 m; jag startar på c:a 1400 m. Vägen söderut genom Vognadalen är lång, vid lunchtid når jag den lilla sjön Lago Nero i slutet på dalen och strax därefter Maccagnopasset. Jag är så gott som ensam på leden. Från passet bär det brant utför ned i ån Loos dalgång, som man korsar rakt söderut, och flackt uppför till Lazoney-passet (som väl inte är så värst imponerande som pass betraktat). Därifrån följer man, i ett par kilometer, under kammen som utgör gränsen mellan Piemonte och Aostadalen. Man går på den västra sidan, alltså i Aostadalen. Långt där nere ser man Gressoneydalen. Via nästa pass, Molognapasset, kommer jag att återvända till Piemonte.


Utsikt västerut från Lazoney-passet: Gressoneydalen och byn Gaby

Strax efter klockan 15 når jag Molognapasset, Ibex-turens sista högalpina övergång. Och vilken avslutning! Från passet kan jag blicka ut över Alpernas sista bergsryggar, som reser sig över molndimmorna. Och där bakom vid horisonten skymtar diset över Poslätten. Där på den enorma slätten, två dagsetapper bort, ligger expeditionens slutmål Biella. Rifugio Rivetti ligger strax nedanför passet. Det är en hemtrevlig, lite bohemisk hytta. Det är inte många gäster så vi får dela bord med värdfamiljen till middagen.


Utsikt söderut från Molognapasset mot Cervodalen (under molnen) och Poslätten. Rivetti-hyttan ligger ovanför molnnivån.

Torsdag 8 september
Näst sista dagsetappen leder först brant ned i Cervodalen. Efter ett par timmar når jag Piedicavallo, där jag tar lite fika och insuper den italienska atmosfären. Vidare genom den vackra Cervodalen, på bilvägen ett par kilometer, till staden Rosazza. Vackra byggnader, palats, kyrkor och små borgar. Precis efter staden tar jag den mindre vägen åt höger som leder upp till Santuario di San Giovanni och Galleria Rosazza. San Giovanni är ett stort kloster. Jag äter lunch i deras restaurang, man kan tydligen sova här också. Den sista biten är ganska lång, ett otal serpentinkurvor uppför, tills man når tunneln Galleria Rosazza. Värdshuset ligger strax före ingången till tunneln. Det är ett märkligt hus med flera våningar och prång, som gjort för ett äventyrspel eller tävlingsprogram där man ska hitta en gömd skatt! Utsikten mot Poslätten är förtrollande, särskilt på natten när tusentals ljus glimmar där nere.

Utsikt från Galleria Rosazza mot Poslätten

Fredag 9 september
Så har det blivit dags att avsluta Ibex-expeditionen, en på samma gång glädjefylld och lite ledsam dag. Jag följer bilvägen tillbaka ett par hundra meter tills jag ser en skylt som anger stigen över kammen, för att fortsätta mot Oropa och sedan till Biella. Det är inte långt att gå upp till passet. Därifrån ser jag kupolkyrkan och hela det imponerade Oropa-komplexet: Santuario d’Oropa. Det är ett av Alpernas största pilgrimsmål. Det tar en timme att gå ned dit. Jag sätter mig och tar en sista fika-paus. Klockan är 10. Klockan 11 fortsätter jag, nu är det bara några timmar kvar, ned genom skogen och fram till staden där nere på slätten. Det tar lite längre tid än beräknat eftersom stigmarkeringarna är sparsamma och jag får gå på känn. Som tur är är huvudriktningen  klar och terrängen lättgången. Vid 14-tiden kan jag äntligen vandra in i staden och kl. 14:10 står jag till slut på Piazza Duomo och myser i solskenet! Expeditionen avslutas med en cappuccino, glass och juice på Caffè Ferrua på Via Italia, mitt i folkvimlet.

Piazza Duomo, Biella, fredag 9 september 2011, kl 14:10

Tack för uppmärksamheten! Mejla gärna till info@ibex.nu för mer information.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *